Terapihunden Kompis

Det finns mycket att tänka på i arbetet med terapihund inom äldre- och demensvården. Kompis förvånar mig ofta med att veta precis vem som är i behov av hans sällskap och närhet när vi kliver in på en avdelning. Han är också mycket uppmärksam på nya vårdtagare - även om han i dessa fall självmant är lite extra försiktig och inväntar en inbjudan till kontakt av vårdtagaren eller att jag ger honom ett OK att gå fram och hälsa. Jag är väldigt lyckligt lottad som dagligen får uppleva dessa magiska stunder med min underbara hund! Det värmer också att vårdtagarna som ofta kommer ihåg vad Kompis heter (men inte minns namnet på personalen eller sina anhöriga) får känna den tryggheten som Kompis tar med sig när han hälsar på. Vårdtagarna känner igen honom, vilket är viktigt för personer med demenssjukdom eftersom det är mycket som känns främmande och okänt - speciellt såhär i semestertider då vårdtagarna möter många nya ansikten i form av sommarpersonal.

 

Vi hjälper mer än gärna till att introducera den nya personalen och vårdtagarna för varandra, det händer att en del av sommarpersonalen inte känner sig varma i kläderna och inte riktigt har lärt känna vårdtagarna än. Genom att låta Kompis vara med och introducera personal och vårdtagare för varandra, underlättar vi personalens arbete samtidigt som Kompis sprider lugn och ger vårdtagaren trygghet. Vi berättar och är noga med att informera sommarpersonalen om hur Kompis arbetar, då det är viktigt och bra att de känner till; varför vi är på boendet, vad vi har för arbetsuppgifter, vad det är Kompis gör, när och hur de kan nå oss, vad de kan be oss om hjälp med osv. Vi ser även till att ta reda på och lära känna sommarpersonalen för att få information om det är någon av dem som är hundrädd - och hur denna föredrar att arbeta med oss. Majoriteten av de vi träffat på som varit hundrädda, har på eget initiativ jobbat med sin hundrädsla tillsammans med Kompis - det är något vi gärna lägger några minuter på här och där för att stärka personalens roll och hjälpa dem på alla sätt vi kan för att de ska kunna vara avslappnade och göra ett så bra arbete som möjligt - samt att vi självklart vill att de ska trivas på arbetet och att det inte ska finnas några orosmoment gällande Kompis besök. Det är dock viktigt att understyka att det ALDRIG är någon som är tvingad till att umgås med Kompis, det sker helt på egen vilja! Anser man sig vara så hundrädd att man inte vill ha någon kontakt med Kompis, då ansvarar jag för att han inte tar kontakt och att jag pratar med personen så att denna kan känna sig lugn med att jag har kontroll över vart Kompis är och inte. Men det är sällsynt även bland de som varit eller är hundrädda - hittills har ingen sagt att de inte vill ha någon kontakt med Kompis, utan de har istället bara velat hålla ett visst avstånd till honom till en början för att själva iaktta och lära känna honom på håll och därefter har kunnat arbeta med honom på avstånd, för att slutligen våga sig på att ge honom en klapp. Många av de som varit eller fortfarande anser sig vara hundrädda - såväl personal som vårdtagare, hejar nu glatt på Kompis när han kliver in genom dörren. Något många hundrädda har hjälp av och blir bekväma med - är att de kan säga "stanna" till Kompis och på så sätt själva känner att de har kontroll över honom.