Terapihunden Kompis

Fint väder och djur lockar till aktivitet utomhus. Även de som annars inte är så imponerade av utomhusvistelse skiner genast upp när Kompis kommer och hälsar på. "Jaha, är det du som kommer!" utbrast en av våra vårdtagare när Kompis fick lov att gå in i vårdtagarens rum imorse. Jag hann knappt ens fråga om vårdtagaren ville följa med ut innan denna frågade mig "Det är fint väder ute idag va?" och när jag bekräftade att det stämde mycket väl - då fick vårdtagaren bråttom att byta skor och få på sig en jacka - för gå ut med hunden, det måste man ju!

Det finns vetenskapliga bevis för att vi människor mår bra av djur och natur - men att få arbeta med detta och se det med egna ögon, det är helt fantastiskt! Många gånger sitter jag en bit ifrån och tittar på när Kompis umgås med någon av våra äldre - och tur är väl det, att jag sitter en bit ifrån - när jag inte kan låta bli att bli tårögd för alla fina stunder vi får uppleva. Det är dessa stunder som är fina att minnas och tänka tillbaka på när personen sedan lämnar detta jordeliv. För även om det må vara världens bästa jobb - så fälls det en del tårar också. Tårar av lycka, men även av sorg. Det är många av våra kära vänner som vi haft äran att följa och arbeta med de senaste åren, som nu har lämnat oss. De är borta - men absolut inte glömda! Jag och Kompis spar våra minnen, ser tillbaka på bilder och träffar då och då på anhöriga som uttrycker hur tacksamma de är över att deras mamma eller pappa fick chansen att bo på ett äldreboende med terapihund - och hur mycket Kompis betydde för deras mamma eller pappa - samt att de anhöriga själva har mått bättre med vetskapen om att vi funnits där, både i glädje och sorg.