Terapihunden Kompis

Andra dagen av block 4 - jag och Kompis såg nog måttligt sömndruckna ut när vi tassade in i utbildningslokalen på fm. Det tar på både hund och människa att träna så intensivt under utbildningsdagar, energi, tålamod och självkänsla sätts på prov. 

 

Det är stor skillnad mellan första och andra dagen, vi som ekipage är tröttare, har scannat av lokalen och hunnit hälsa på de andra ekipagen samt har mer fokus på träningen då vi båda inser vad som förväntas av oss och har lättare att slappna av efter att alla nya intryck har smält in. 

 

Idag tränade vi med fem helt nya figuranter i olika åldrar på fem olika stationer. Vi gick omkring mellan stationerna i par om två terapihundsekipage för att kunna peppa varandra, komma med tips och sorterad feedback men också för att lära oss av varandras framsteg och en del missar. 

 

Vid första stationen tränade Kompis på "huvud i knä" - idag med mycket bättre resultat än igår och jag förstod vad jag behövde tänka på och ändra för att få momentet att fungera även under en längre tid.

 

Vid andra stationen tränade vi "apportering av fem föremål" - där jag efter lite bushämtningar att Kompis behöver träna med färre föremål (kanske endast två just nu) och kanske även av större storlek för att undvika att han vill proppa in alla föremål i munnen samtidigt.

 

Vid tredje stationen tränade vi "hantering av annan person" - där en flicka på åtta år kände igenom Kompis, kollade hans öron, tassar, tänder och klappade honom på magen och svansen samt hade honom hos sig i en soffa.

 

Vid fjärde stationen tränade vi "positionering" - där jag skulle positionera Kompis bredvid en person i en soffa, både att Kompis satt nedanför soffan bredvid personen och sedan hoppade upp i soffan (vände sig mot personen) och la sig med huvudet i personens knä och la sig tätt intill. Där blev jag medveten om hur viktig min egen positionering är.

 

Vid femte och sista stationen tränade vi "hälsa fint" - där Kompis fick träna på att hälsa och våga vara mycket nära en främmande människa (att den okända personen kramade Kompis, lutade sig över/pussade på huvudet, fick honom att ta godis ur personens mun, pussa på personen och bli klappad överallt).

 

Jag kan inte säga annat än att jag är MYCKET nöjd med dagen! Känner mig trött men är otroligt peppad då både jag och Kompis fick så otroligt fina lovord och komplimanger av instruktörer och andra deltagare. Känner mig minst sagt väldigt rörd och väldigt laddad för den sista biten av denna fantastiska resa - och då inte minst examen!

 

Något av det viktigaste som jag gång på gång inser är vikten av att lita på sin hund, i mitt fall - att jag vågar lita på Kompis. Och att jag vågar lita på min egen förmåga att känna min hund tillräckligt väl för att veta när det är dags att bryta och pausa. Det är något av de viktigaste förutsättningarna för att lyckas med det vi strävar efter - att arbeta som terapihundsekipage. 

 

Jag har redan lyckligt nog fått smakprov på den där speciella "känslan" som inte riktigt går att förklara. Den där stunden när hunden gör något man inte kan beskriva med ord. När hunden förändrar ett ögonblick i en människas liv. Den där känslan när allting känns så rätt, när det kommer ett genombrott, när man med egna ögon ser vilken skillnad vi kan göra för en annan människa.