Terapihunden Kompis

Dagarna rullar på och blir till veckor, jag och Kompis har haft fullt upp med träning, praktik och teoretiska arbeten. Den 13e Oktober var nämligen deadline för inlämning av alla teoriarbeten/uppgifter; praktikrapporter, bokrecensioner, diagnos, bildspel och det slutliga stora examensarbetet om "Hund i vården" där jag skulle beskriva på vilket sätt en hund behövds i vården och påvisa vilken skillnad det är med ett hjälpmedel i form av hund.

 

Jag klarade deadline med nöd och näppe, människan har ju en fantastisk förmåga att förtränga sådant som kan kännas lite motigt - och i det här fallet kändes det motigt att börja med det stora arbetet då den enda tanke jag hade var "vad skriver man egentligen?". Jag klappar faktiskt både mig själv och Kompis på axeln efter dessa intensiva dagar - då jag mest suttit med näsan djupt försjunken i böcker och Kompis snällt har legat bredvid mig och uppvisat något av det största tålamod jag skulle kunna önska av honom!

Sista natten när jag satt och skrev och finjusterade det sista så gäspade han stort, tittade på mig, tittade på den tända taklampan och la sedan sin tass på min arm upprepade gånger (som för att påpeka att klockan var närmare 04:00 och en önskan om att släcka lampan och få gå och lägga sig fanns).

 

Några timmar innan jag skickade in alltihop, framgick att jag kunde ha avvaktat något med det största arbetet. Jag funderade en stund men bestämde mig sedan för att skicka in arbetet ändå, utan att egentligen vara säker på om jag förstått uppgiften korrekt. Men eftersom jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att jag var nöjd när jag läste igenom arbetet och dessutom vet att om jag skulle vänta med att skicka in det, skulle ha överjobbat det tills det inte längre fanns någon känsla i texten, så var rätt beslut helt klart att låta det vara som det var och skicka in det innan jag hann ångra mig. Känsla om något är viktigt - det är ju det hela arbetet med hund i vården bygger på!

 

Efter att ha fått tillbaka respons på mina arbeten så kan jag inte annat än att le från öra till öra. Det är en enormt bra känsla som fäster sig inombords av så fin respons - och det sjuka är kanske att det är först då jag själv faktiskt på riktigt fick upp ögonen för vad jag skrivit och gjort under de praktiska momenten.

Jag och Kompis må fortfarande vara gröna, vi kan inte allt och kommer ständigt att utvecklas - men vi är mer än redo för kommande utmaningar som får oss att växa och påbörja vår resa mot att bli ett stadigt dreamteam!

 

Nu är det exakt en vecka kvar till avstämning inför examen. Nerverna finns där, annat vore ju klart konstigt. Men samtidigt ska det bli mycket intressant att se vad en person vi aldrig tidigare mött - tänker och tycker om mig och Kompis, hur vi ligger till i dagsläget och om våra chanser ser ljusa ut inför examen.
Vi kan helt klart bli sågade vid fotknölarna - det vet man aldrig. Det enda jag vet nu är att vi har blodad tand och brinner för att ta omvärlden med storm och göra skillnad för människor.